Hösten

Tillsammans med min trogne fiskekamrat Ove fiskar jag ett avlägset vatten skuggat av mörka skogar och höga bergssidor. Det är en otillgänglig sjö som vi bara besöker några gånger om året, en sjö som vi verkligen tror kan leverera en drömfisk. Här hugger sällan många fiskar, utan när det väl knarrar i rullen är risken stor att man krokat något välväxt. För att göra en lång historia kort; de två första huggen generar bara smågäddor och en oro växer fram hos oss. Den typen av gäddor skall inte simma här ute på de fria vattenytorna, de tar bort förhoppningarna om; ”ett hugg, ett monster”. Efter minigädda nummer två återvinns dock självförtroendet. Det låter kanske konstigt, men när det slutar hugga känns jättefisken trovärdig igen. Vi slår ihjäl timme efter timme, hugglösa sådana och vi är tillfreds med situationen.

När vinden tilltar och molnen skuggar stora delar av sjön kommer det tredje hugget. Båda vet exakt vad som gäller och vi pratar inte med varandra. Jag lyfter spöet och Ove kontrollerar linans vinkel för att kunna lista ut vilket håll fisken simmar. Det första jag gör att är att slå av knarren för att minimera motståndet mellan rulle och gäddan som attackerat den stora betesfisken. Med rask takt lämnar meter efter meter lina spolen och jag dröjer inte med mothugget. Spöet lyfts och jag vevar på som en galning. Precis när jag tror att jag skall få kontakt sveper jag klingan bakåt med full kraft. Fullträff! Det blir tvärstumt och den där sekunden innan jag känner fisken gunga till för första gången känns som en evighet. Istället för att skära upp mot ytan simmar fisken rakt ner mot botten. Vi säger det inte rakt ut, men vi vet att vi har krokat en riktigt stor fisk. En sådan där man absolut inte vill tappa, en motståndare vars seger skulle kunna göra dig sömnlös en lång tid framöver, en källa till 1000 frågor som aldrig skulle bli besvarade. Vi måste landa denna gädda.

En cocktail mellan ångest och adrenalin – den välbekanta känslan när en jättegädda bryter ytan.

Frälsning

När jag tänker tillbaka på de där minuterna i båten har jag svårt att återge detaljer. Adrenalin och rädsla har grumlat mitt minne. En sak vet jag dock; mina ben skakade och jag fick inte ur mig ett enda ord när jag först såg fisken. Den dök upp vid sidan av båten och en magnifik rygg bröt vattenytan. I det läget är jag illamående och allt hopp sätts till min fiskebroder med håven i hand. Han har den mest otacksamma uppgiften och allt att förlora. Det är mitt livs fisk, men den är även hans. Tillsammans har vi spenderat åtskilliga timmar på vattnet, alltid med tron att vi förr eller senare kommer att kroka en riktig drömgädda. Det har varit en lång väntan och vi behöver detta kvitto för att inte framstå som envisa idioter, en gädda över 15 kilo är en livboj i en ocean av galenskap.

När det är dags att landa fisken har rädslan ätit sig upp ur vattnet, in i min lina, upp genom spöet och in i min kropp. Jag skakar. Jag vet att jag nu skriker något, fisken vill simma men jag håller emot. Dumdristigt, ologiskt och tvärtemot vad man i min situation bör göra. Plötsligt slaknar linan, men inte på grund av en tom tafs och en fri storgädda som simmar ner mot sjöbotten. Nej. Hon ligger i håven! Det är en abnorm fisk. En gädda i fullständigt makalös kondition. En riktig drömfisk! Vad som sedan sker är ren och skär rutin – våg, kamera, måttband, återutsättning. Snart sitter vi där i båten igen som om inget har hänt. Spöna riggas och avkrokningsmattan viks ihop. Vinden har lämnat oss men kvällskylan kryper in under våra kläder. Solen vandrar mot grantopparna i öster. Båda är tysta. En tystnad som gömmer så mycket känslor, minnen och tankar. Äntligen, vi har väntat i åratal.

Jag har väntat ett fiskeliv på denna drömfångst – 15,48 kilo tung och bred som en järnvägsliper.

Vid resans slut

Fiskepassen blir allt färre, allt kommer med ett pris. Jobb, familj och det så kallade vardagslivet kräver sin del, men vägen över vattnet har varit en stor del av mitt liv. Idag delas den resan av flera personer i min omgivning vare sig de vill eller inte. Min fasta tro är att en människa utan en passion, en hobby, går miste om mycket glädje i livet. Ett fattigt liv handlar inte bara om pengar, utan jag tänker ofta på hur rik man är på minnen och förväntningar, den självklara essensen av misslyckanden och uppfyllda mål. Jag är inte ensam, ni finns därute och ni vet exakt vad jag känner. Många i sportfisket menar att man fiskar för att det är kul, så är det givetvis. Men kom inte och påstå att ni fylls av den upprymda känsla som jag kände idag varje gång ni fångar en fisk, det kan inte definieras som kul. Den känslan står ej att finna utan år av hopp, tro och längtan. Vi älskar det; befrielsen, frälsning.

Just dessa tankar vandrar långsamt genom mitt sinne under denna sena resa hem genom natten. Jag är tillfreds, någonstans där i gränslandet mellan galenskap och kärlek, passion och gift, uppfylldes en livslång dröm. Det glittrar i den frostbitna vägrenen när strålkastarnas spiller sitt spöklika ljus mot asfalten. Jag har gjort resan tidigare tillsammans med min fiskebroder, kantad av uppgivenhet, fyllda av vanmakt, smuttandes på en tom butelj utan en minsta droppe kvar av vårt livselixir. Europavägen är tom, vi rider den med högburna huvuden. Tankarna fladdrar innanför pannbenet. Några ord. Skratten. Om nya mål och nya fiskar. Vi glöder. Sinatra ur högtalarna. Drömmar föds. Delad glädje. Allting har en början. Här, på vår resa utan slut…