Dagarna är fortfarande långa och kyliga nätter väntar, men i trädkronorna vilar ett gulskimrande lyster. Höstens första andetag är en transportsträcka innan dygnets ljusa timmar blir färre, mörkret gör sitt intåg och storgäddorna hugger. Men säsongens förspel döljer hemligheter, även för den mest passionerade gäddfiskaren.

Galna gäddor

En hård nordan får mig att dra upp dragkedjan, men hög luft och starkt solsken bidrar till en omgivning som värmer. Tiden mellan sommar och höst är speciell, en bortglömd säsong, om än en vacker sådan. Det kommer med åldern, man lär sig uppskatta allt runt gäddfisket: naturen, årstidernas skiftningar och en rogivande omgivning.

Jag tittar på ekolodet när vi sakta glider fram, här ser botten mjukare och betydligt mer kuperad ut. Vi ankrar. Tar ett kast. Två kast. SMAAACK! Jag får ett monsterhugg. Det blir en grop i sjön, fisken flyttar enormt mycket vatten. Man slutar aldrig förvånas av den explosivitet och styrka vår grönfläckiga insjökrokodil kan erbjuda, och det här är något i hästväg. Med möda och knak i spölacken brottas fisken in till relingen och säkras med ett gälgrepp. Den är tung, men vi väger inte. Ytan exploderar igen, min båtkamrat står lätt bakåtlutad och hans spö skakar och gungar. Ok, det här är ingen tillfällighet. Ytterligare en fisk av bättre storlek, välgödd och med råge en meter lång, brottas med besvär in till båtsidan.

Ren och skär galenslap! En storgädda som lämnar vattenytan kan göra vemsomhelst knäsvag.

Inom loppet av en halvtimme har ytterligare två stora fiskar narrats. De tar i korta spinnstopp mitt i ”fullt ös medvetslös”, detta är galenskap. Jag vevar på i högt tempo – tre, fyra fem meter – och sedan tar det återigen tvärstopp. Det suger bara till i spöet, tyngden går rätt ner i korkhandtaget på spöet och jag bannar mina skakiga ben. Gäddan bänder, vrider och skummar ytan och jag känner mig handfallen.

Tålmodigt och med stenhård broms lyckas jag ändå sakta men säkert betvinga min motståndare. Jag försöker få den i läge, men fisken exploderar vid båtkanten och skvätter ner hela mig. Håven beordras fram och vid nästa försök säkras den. Jag krokar av och lyfter sedan upp den på spinndäck. Den är tung. Minuten senare talar den digitala vågen klarspråk och en vacker fisk över 10 kilo förevigas på bild!

Vi garvar lite, faktum är att den inte är så jäkla mycket större än de andra fiskarna vi landat under dagen och det säger allt om hur fartblinda två så kallade erfarna gäddfiskare har blivit. Oförtrutet hamrar vi på, men utöver ett stim med idar som bryter vattenytan händer inte så mycket mer. Vi talar knappt till varandra och tystnaden ackompanjerar oss tills kvällsbrisen dör ut, vågorna lägger sig och skuggorna från de stora alträden blir allt längre. Det är dags att åka hem.

Fiskefrossa

Dagarna går och jag kan inte släppa taget. När fredagskvällen kommer har jag svårt att somna. Jag är redan därute, ser saker som ännu inte har hänt och känner att pulsen ökar. Natten blir orolig och jag går upp en timme tidigare än planerat, nu handlar det inte längre om att ”känna” på det lite. Det är en diger resa. Mörkret vilar över landskapet. De små grusvägarna är i så dåligt skick att jag får krypa fram, men lika bra det, varenda jäkla rådjur, räv och älg inom en radie av 100 mil är här och konfererar. Det kryllar av dem. Coola djur, men det är inte pälsbeklädda skapelser jag tänker på för tillfället, utan gulfläckiga aggressiva insjökrokodiler som väntar därute under ytan. Nu vill jag ut på sjön.

Från strandkanten och de daggdränkta hagarna rullar tjocka dimbankar ut över vattnet, men morgonbrisen skingrar snart den täta sjöröken och spöna görs iordning. Jag tar en första ankring, men så händer något som aldrig hade hänt förr i tiden. Istället för att ladda iväg ett kast sätter jag mig med en varm kopp kaffe i handen och ser solen visa sig i öst. Det var längesedan jag välkomnade en morgonsol och jag vet faktiskt inte om jag någonsin uppskattat ensamheten som jag gör just nu. En enda båt hade förstört det här ögonblicket. Men jag är så tacksam för att vi orkar kämpa för att hitta dessa platser. En kamp för ensamheten, minst lika viktig som stora gäddor.

När en slöja av ljus letar sig ned över viken faller andan på och spöet lyfts. Jag vevar i högt tempo, paus, tempo. Räknar. Vevar. Tvärstopp! Jag står bakåtlutad och trettio meter från båten sitter betet fast en meter under ytan. Stor, stor fisk. Den bryter vattenspegeln, kränger och skummar. Jag tar kommandot lyfter och vevar, lyfter och vevar. Bänder och bryter. Nära båten nu. Lyfter igen och linan slaknar. Svordomarna ljuder över vattnet. Var den en och tjugo lång? Jag stirrar ut i tomma intet och viskar; ”fortsätt kasta och de skall komma till dig…”

En andra chans

Det går en timme, det går två timmar. Jag svingar mitt träbete, vevar som en tok, pausar, och vevar medan jag upprepar mitt mantra; ”kasta, och de skall komma till dig”. Jag kastar och kastar. När fisken äntligen tar så vet jag direkt. Två, tre tunga gung resulterar i ett utras av lina på flera meter och då är ändå min slirbroms benhård. Denna gång tar jag det lite lugnare, fajtar med 100% fokus och försöker undvika strul. Fisken tillåts att stöta omkring djupt vid botten och det ges och tas på kort lina. Jag drar i tafsen för hand så att den kommer i läge och håvnätet omsluter en bastant gädda. Den är mindre än krokodilen jag tappade i morse, men trots det råder ingen tvekan – displayen visar dubbelsiffrigt, över tio kilo!

”Kasta, och dom skall komma till dig” viskar jag för mig själv medan jag försiktigt sänker ner gäddan vid sidan av båten. Den simmar iväg och försvinner ned mot botten. Jag lägger mig raklång på spinndäck och bara andas med långa djupa andetag. Himlen är klarblå och luften är frisk. Snart kommer dagarna bli kortare och den riktiga säsongen tar sin början. Mörkret kommer närmare. Storgäddfiske i gränsland mellan värme och kyla, höst och sommar, levande och dött, är en hemlighet som varit döljd för mig och min båtkamrat i alla dessa år och jag funderar på vad det kommer att betyda; hur många stora spinngäddor kan vi fånga nästa år innan mörkret faller? Jag sträcker på mig, tittar mig omkring, ler lite, lyfter spöet och sveper med andan i halsen iväg ett nytt kast. Även förspel kan vara rätt jäkla bra… 

Den kylslagna gryningstimman skänker mig en mycket vacker fisk. Försiktigt lyfts hon tillbaka i sitt rätta element.